Läget mellan respekt och känslolöshet

Jag tänker på synen på barn och hur den förändrats över tid. För inte alltför många århundraden sedan tänkte man sig att barn var små vuxna, och därför kunde ta fullt vuxenansvar. Barn kunde bli dömda för brott som de begått, som om de vore vuxna. Det fanns också seder i det svenska bondesamhället där barnen t ex fick stå och äta tills de var stora nog att få sitta. Jag har hört att det förväntades att de gjorde sin egen stol när det var så dags, inte förr. Men just det vet jag inte om det stämmer. 

Man menar också att föräldrarna inte knöt an till sina små barn förrän efter några år eftersom barnadödligheten var hög. Ibland gav man inte barnen ett namn förrän "faran var över".

Det var självklart annorlunda förr. Det är lika självklart annorlunda i andra länder. Sverige är ett litet land på jorden, och det vi får för oss att göra här är inte alls allmängiltigt. Inte ens när det gäller barnuppfostran. Inte heller när det gäller politik, religion eller synen på varandra som medmänniskor; brott och straff, traditioner, bords-vett, hur man hälsar, ja, allt sånt som skapar en kultur. 

Hur ser vår samtid ut? På vilket sätt ser vi på våra barn? Hur skiljer det sig från andra länder och andra tider?

För det första säger samhällsnormen oss att barn är det finaste vi har, barnen ska vi behandla väl. Vi tittar på Barnkonventionen och följer den när vi tar beslut. Sedan då? Jag tänker på en blogg jag läste igår, där en pappa berättar om att han hälsat på i sitt barns skola. Han upplever att barnen var ouppfostrade - jag hittar inget annat ord för det eftersom han menar att allt inte kan vara skolans sak att reda ut.
Jag håller med honom att skolan inte kan ta ansvaret för allt i hela världen, men att skolan har och alltid egentligen haft ett fostransansvar. Vi inhyser en massa barn och ungdomar inom våra väggar 6-7 timmar om dagen, och det vi ägnar oss åt är utbildning och kunskap, att förbereda våra barn och ungdomar för det kommande vuxenlivet. Det är är omöjligt för dessa små människorna att vara vuxna innan de är det, varför skola och föräldrar har ett gemensamt ansvar för barnen som vistas i skolan och då specifikt deras sätt gentemot andra människor. 

Det roliga var också att bland kommentarerna skriver någon, något i stil med;"Jag håller verkligen med dig om att barnen beter sig illa, skolan borde sätta in mer resurser. Jag kommer ringa rektorn imorgon!" Det både provocerar och på något sätt roar mig att man tänker att skolan äger hela lösningen. För självklart kommer vi inte till rätta med ett dåligt uppförande genom att "sätta in mer resurser" alltid. 

Det kommer an på att skolan och föräldrarna litar på att vi alla vill åt samma håll; en lugn och trygg skolmiljö för alla barn. Vi vill inte att våra barn ska mobba andra, svara en vuxen eller medresande barn respektlöst, slå någon, retas, stjäla. Det är självklart. Så låt oss hitta den medelväg där våra barn och elever respekteras och respekterar andra!

Trevlig kväll och passa på att njut av denna bild, där det framgår att det var billigare att skicka barn som paket, snarare än att köpa biljett åt dem... 

<Z

Brevbärare som fått ett "paket" att leverera.